Bonden och den Egendomliga Öltunnan

För länge, länge sedan, fanns det en bonde som hette Logan. Logan hade tolv stycken söner och alla dom tolv pojkarna såg exakt likadana ut. Alla hade dom rakt kopparrött hår, alla hade dom ljusgröna ögon, och alla hade dom korta spetsiga näsor. Det enda som skiljde dom åt var deras kläder, alla hade dom olika färger på kläderna, allt från beige till gredelin.

Logan var den enda i familjen som hade mörkbrunt hår. Tja, hans piga, Fenella, hade också mörkbrunt hår fast hennes mörkbruna hår var mycket mörkare än Logans.

Logan älskade sina söner mer än någonting annat på hela jorden och sönerna älskade sin far lika mycket. Sönernas före detta mor, som hette Elspeth, hade tragiskt nog gått bort och varken Logan eller hans söner kunde låta bli med att sörja deras mors död varje kväll innan dom skulle gå och lägga sig för att sova.

Men Logan och hans tolv söner var för det mesta väldigt glada och deras glädje låg i den underbara ölen som dom drack från den ljusaste morgonen till den mörkaste kvällen. Logan och pojkarna älskade öl, ja, faktum var att dom älskade öl så mycket att dom varje natt innan dom skulle gå och lägga sig knäppte sina händer och bad en bön till “Ölguden” om att han aldrig någonsin skulle sluta att dela med sig av hans fantastiska öl och alla sov dom med en stor öltunna som huvudkudde istället för en vanlig kudde.

Varje kväll samlades Logan, grabbarna, och deras piga Fenella sig runt det stora  träbordet som stod i köket. Sedan sjöng dom, skrattade, och skämtade med varandra medan dom drack öl tills deras magar nästan exploderade av den salta vätskan. 

En morgon hade Logan och hans familj fått slut på ved vilket betydde att om någon inte gick ut i granskogen för att hugga mer ved så skullle det bli en VÄLDIGT kall vinter detta året.

“Pojkar, jag måste gå ut i skogen och hugga ved och under tiden som jag är borta så vill jag att ni sköter er och är snälla mot Elspeth, förstått?”, sade Logan.

“Far, vi lovar att sköta oss”, sa den äldste sonen som hette Malcolm.

“Bra”, svarade Logan och sedan vände han sig mot Fenella.

“Fenella, under tiden som jag är borta så är DU mina ögon och öron! Jag vill att du håller ett vaksamt öga över pojkarna och jag vill att du ser till så att dom håller sig i skinnet och sköter sig!”

“Jag lovar att göra mitt bästa för att hålla ett vaksamt öga för pojkarna”, svarade Fenella. “Jag lovar att jag inte skall göra er besviken herrn”.

“Det låter bra”, svarade Logan och sedan tog han sin yxa och begav sig in i den stora granskogen.

Mitt ute i skogen träffade Logan kvinna. Det var en mycket vacker kvinna som såg precis ut som Logans döda hustru Elspeth. Kvinnan såg mycket desperat ut och det lade Logan märke till.

“Godmorgon frun!” svarade Logan med sin vanliga käcka röst. “Varför ser du så bekymrad ut har det hänt något.

“Jag gick ut i skogen för att plocka björnbär men ack som den virriga person som jag är så kan jag inte hitta hem igen”, sade kvinnan. “Och än har du inte hört det värsta, det värsta är att jag har tre stycken barn som väntar på mig där hemma, tänk så förfärligt det skulle bli om jag aldrig skulle hitta hem till dom igen”.

“Hur ser huset som du och dina barn i ut?” sade Logan.

“Det är en mysig liten rödmålad stuga som ligger vid en stor dimmig sjö”, svarade kvinnan. “Men jag har glömt av vad sjön låg, ack ack ack!”

Logan log mot kvinnan.

“Men det vet jag, jag vet precis vart den dimmiga sjön ligger”, svarade Logan. “Följ med mig, jag ska hjälpa dig att hitta hem igen!”

Logan tog kvinnan under armen och sedan hjälpte han henne hela vägen hem till hennes rödmålade stuga igen.

“Tack, tack så jättemycket!” sade kvinnan. “På vilket sätt vill du att jag ska gottgöra dig? Jag måste gottgöra er på något sätt”.

“Du behöver inte gottgöra mig frun, jag är bara glad över att kunna få hjälpa folk som är i knipa”, svarade Logan artigt.

“Du förtjänar att få en belöning för det som du gjort”, sa kvinnan och vände sig om. “Vänta här så ska du få en sak av mig.

Kvinnan gick in i stugan och sedan kom hon ut igen med en stor öltunna.

“Den här öltunnan har jag fått ärva av min farfars, farfars, farfar, farfar, det är ingen vanlig öltunna ska du veta, den är magisk, sanna mina ord! Om säger ramsan “Öltunna, öltunna, full dig med öl” så kommer den att fyllas med öl och om man säger “Öltunna, öltunna, det räcker för idag”, så kommer den att sluta upp med att fylla sig själv med öl, och än har du inte hört det bästa delen, den bästa delen är att ölet som den fylls med är den godaste ölen som finns i hela Skottland!”

Logans ögon fylldes av både glädje och iver, aldrig förr hade han känt sig så lycklig som han var just nu.

Logan tog emot öltunnan och sedan skyndade han sig hem igen. Han hade helt och hållet glömt bort att han skulle gå ut i skogen för att hugga ved.

Så fort Logan hade kommit hem igen så visade han upp sin egendomliga öltunna för sina söner och för sin piga.

“Öltunna, öltunna, fyll dig med öl” sade Logan och du hade hunnit att räkna till två var öltunnan full av öl”.

“Öltunna, öltunna, det räcker för idag´”, sade Logan och genast slutade öltunnan att brygga öl.

“Herre min skapare!” utbrast Fenella häpet. “Jag har alltid trott att trolleritrick bara var nonsens men nu vet jag ej vad jag ska tro längre!”

Logan och alla dom andra firade att Logan hade fått den magiska öltunnan genom att ställa med ett rikigt ölkalas. Under kalaset åt dom haggis, stovies, och annan jättegod mat. Och dom drack kopp efter kopp med öl. Till slut var dom alla så fulla så att dom föll ihop på golvet och somnade i en jättestor klunga.

Dagen därpå skulle Logan och dom tolv pojkarna hälsa på deras kusiner som bodde i sydöstra Skottland. Logan och pojkarna bodde i norra Skottland så det var en bit för dom att färdas. Men dom ville verkligen träffa sina kusiner så dom struntade i att det skulle ta en tid för dom att färdas hela vägen dit.

“Fenella, jag förväntar mig att du ser efter bondgården medan jag och pojkarna är iväg och hälsar på våra släktingar”, sade Logan och hoppade upp på sin häst. “Och jag förväntar mig att du matar hönorna och mjölkar korna, och alla dom andra djuren, du vet hur lätt dom har för att bli hungriga”.

“Jag ska göra mitt bästa herrn”, svarade Fenella.

“Ditt bästa duger inte, du måste göra ditt allra, allra bästa!", svarade Logan och med det red han och pojkarna iväg på varsin häst.

Nu var Fenella helt ensam på bondgården.

Hon visste att hon skulle dö av rastlöshet om hon hittade på något nu med detsamma.

Hon provade att ränna några varv runt bondgården, men det gjorde inte henne mindre rastlös. Hon provade att göra några kullerbyttor men det hjälpte inte heller. Till  sist provade hon att hjula några gånger runt gården, men det fick henne ändå inte att bli mindre rastlös.

“Det här går jag inte med på! Om husbonden och hans söner ska ha det skoj hos sina kusiner så vill jag också ha det skoj fast här hemma på gården! Jag kommer att gå under om jag inte hittar på något roligt!” sade Fenella högt för sig själv.

Fenella tänkte och tänkte och till slut fick hon en idé.

“Nu vet jag, jag går in och dricker några klunkar öl! Öl får mig alltid att bli på gott humör!” tänkte Fenella.

Fenella rusade in i köket där den magiska öltunnan stod i ett solbelyst hörn, nästan som om den själv visste att den var viktigare än något annat på hela gården. Hon log brett, hennes ögon glittrade av förväntan.

Hon ställde sig framför tunnan, rätade på ryggen och sa med all den självsäkerhet hon kunde uppbåda:

"Öltunna, öltunna… fyll dig med glöd!"

Ingenting hände.

Fenella rynkade på näsan.

"Nej, vänta… hur var det nu igen? Hmm…" Fenella tog ett nytt andetag och försökte igen.

"Öltunna, öltunna, FJÄLL dig med fjöl!"

Ingenting hände.

Fenella blev knallröd i ansiktet av frustration.

“Det var då självaste fan!!!” svor Fenella frustrerat. “Det var då självaste fan att jag har glömt av vilken ramsa man skulle säga!!”

“Öltunna, öltunna, full dig med öl”, sa Fenella.

Genast började öltunnan brygga öl.

Fenella förde sina läppar mot öltunnan och började att skopa i sig näve efter näve med öl. Ååååh, vad den smakade gott.

Men när Fenella hade druckit färdigt så visste hon inte hur hon skulle få stopp på öltunnan. Hon hade glömt hur ramsen som man skulle säga för att få öltunnan att sluta brygga öl löd.

Tunnan skakade till. Ett djupt muller hördes inifrån den, som om något uråldrigt monster just hade vaknat till liv. Fenella tog ett steg bakåt.

"VAD ÄNDA IN I GLÖDHETA TUSAN ÄR DET SOM HÄNDER?!!” utbrast Fenella av skräck.

En kaskad av gyllene öl sköt upp som en fontän ur öltunnan och träffade taket så att hela huset skakade till. Fenella skrek till av både rädsla och förtjusning.

Fenella satte sig rakt i öltunnan för att försöka förhindra att huset skulle svämma över. Men det slutade bara med att ölen gav hennes sjärt en knuff som fick henne att flyga genom rummet.

"Nej nej nej, det där var inte rätt heller!" skrek hon medan hon halkade på det snabbt stigande ölet som nu forsade ut över golvet.

"Öltunna, öltunna, det regnar med smör!" utbrast Fenella.

Öltunnan svarade med ett vrål. Öl forsade nu ut i ett stadigt, ohejdbart flöde. Den skummiga vätskan vällde ut ur tunnan och vällde över trösklar, bord, fönster och väggar. Fenella försökte stänga locket, men det satt som fastlimmat.

Inom några minuter var hela huset fyllt till knäna. Öl flödade ut genom dörrar och fönster, rann nerför vägen och vidare ner mot den lilla byn som låg vid foten av kullen.

"Hjälp! Någon, snälla hjälp! Öltunnan har blivit galen!" skrek Fenella, men det var för sent.

Byborna nere i byn såg först förvånade ut när små bäckar av öl slingrade sig ner för gatorna. Några barn skrattade och kastade sig i ölen, medan äldre damer höjde på ögonbrynen men ändå tog fram sina muggar för att "smaka, bara lite."

Men det blev snabbt allvar.

Ölen steg. Hus fylldes. Träd drunknade. Den gamla kyrkklockan plingade som i panik medan dess fundament underminerades av det växande havet av öl.

Snart låg hela byn under ett skummande, gyllene täcke. Endast kyrktornets topp stack upp som en ensam ö i ett bubblande öl-hav.

Fenella, nu fast på ett flottör byggt av stolar, tunnlock och en uppochnervänd hönsbur, rodde fram med en kvast och ropade ut:

"Öltunna, öltunna, SLUTA FÖR GUDS SKULL!" bad Fenella.

Men tunnan brydde sig inte längre om rim eller reson. Den hade fått smak på friheten. Den ville inte bara fylla koppar, den ville erövra Skottland. Inte bara norra Skottland utan hela Skottland.

Och någonstans långt borta i sydöstra Skottland, där Logan och hans söner just skulle bocka sig för sina kusiner, började himlen plötsligt fyllas med en doft av salt och vatten.

Logan rynkade pannan.

"Är det bara jag pojkar eller luktar vinden precis som Skottlands godaste öl?"